Jessica,

Jag läste ett fint inlägg av Sofie, och det fick mig att tänka lite, (som vanligt). Varför är det så svårt att öppna sig för andra? Att säga vad man egentligen känner? Många frågor.
Men jag ska vara uppriktig. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller vad jag håller på med. Jag har lite beslutsångest, eller kanske bara ångest över saker som har hänt och jag inte vill acceptera. För det är svårt, att vet vad man vill. Speciellt när man måste ta med andras beslut i beräkningen. Det är vid sådana tillfällen som jag önskar så mycket att jag kunde läsa andras tankar, för tänk så mycket enklare det skulle bli. För när jag tror jag har bestämt mig för nått så ändrar jag allt i nästa sekund. Och så tillbaka igen. Och igen. (Hmm, you get the picture.)
Det enda man vill är att vara lycklig. Men efter att ha jagat lyckan alldeles för länge så känns det lite hopplöst. Lite för svårt, lite för jobbigt. Och det är så lätt att ge upp. Att sluta, att ge efter.
Men på nått sätt så tänds endå ett litet ljus, ett litet hopp om att allt ska bli så underbart som det skulle ha blivit om inte allt annat kommit i vägen, så många gånger. Det är svårt att hålla sig själv från att hoppas på helt orealisktiska saker, och att sedan se det slås bort under ens fötter.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att "nu måste jag sluta, det här är fullständigt löjligt att tro!". Otaliga gånger. En ynka lite sak, sedan är man tillbaka och hoppas igen.

Tur att det är så lätt att ljuga. Oftast.
PUSS

But I'll be there to hold you tight
I would kill, I would fight
To keep you close, I'll keep singing the same way

I can't say, I don't know
How far, I'll go
I can't say, I don't know
How far, I'll go

Gone away
It's the same old, same old song
Gone away
It's my whole life in words

Cold - Gone Away